tankar och funderingar.
ligger i elins soffa och det känns som att jag kommer trilla av pinnen vilken sekund som helst. jag är hypokondriker om ingen visste det och har precis gråtit en skvätt, det händer alltid mig när jag har något fel i kroppen eller ont någonstans. nu kan jag knappt gå och jag hoppas inte på muskelinflamation.. då dör jag!
känner faktiskt för att skriva av mig lite i tankar och känslor.. det är så skönt att använda fingrarna på tangentbordet och bara skriva exakt det man känner.. orkar ni läsa så läs annars kommer det ju förmodligen alltid stå kvar så.. ja.
ångesten är ingenting jag väljer, den bara är där.. och den kommer tillbaka då och då och verkligen smyger sig på och tar över mig men vem har inte haft ångest liksom? alla har väl haft det någon gång och man lär sig något nytt varje gång när man får den. jag kallar den den, vill faktiskt inte säga ångest, tycker det låter så hemskt. jag vet att vissa framkallar den själv men jag tror jag föddes med den. skulle utan problem kunna kalla den för en slags sjukdom och dom flesta psykiska sjukdomarna föds man ju med. förut var det precis som att det var ett tomrum i mitt hjärta, det var något som saknades men det tomrummet fylldes upp igen och nu känns det bra fast tänk er ett pussel där det är en bit som har gått sönder så bara halva finns där typ så känns det nu. det är en viss kärlek jag saknar i mitt liv och frågan är om den pusselbiten kommer bli hel igen? jag känner den där saknaden, precis om att det fattas en person i mitt liv.. är du död eller är du bara död i mina ögon? jag vet ju självklart att du inte är död men frågan är om jag kommer känna någon skillnad om du nu skulle dö på riktigt?! jag kan tänka väldigt mycket ibland på om du ångrar det du gjorde, om du känner att du skulle vilja spola tillbaka tiden och få det ogjort, det du gjorde.. det är inga frågor jag vill ställa till dig rakt ut utan jag går och funderar på det varje dag istället och på det viset skapar jag min egen ångest. mår du bra så som du lever nu? att lämna personer som man en gång älskat är något utav det värsta jag vet.. spelar ingen roll om du så tar livet av dig eller går utan att säga ett ord, du lämnar dom personer du älskar och ingenting blir som det någonsin varit. det värsta med mig är att jag alltid har varit en människa som vill hjälpa andra människor, har väldigt mycket empati för andra och försöker få alla att må bra hela tiden.. jag tror till och med att jag lägger ner för mycket tid på andra och för lite tid på mig själv men jag hatar förändringar och tror inte jag skulle kunna klara av att ändra på mig och börja tänka på mig. jag visar mig vara så stark men det är en fasad, jag döljer min sorg, mina känslor och mitt känsliga jag inom mig men det kommer nog bli ganska svårt att dölja tillslut.. har bara väldigt svårt för att tycka synd om mig själv. ibland vill jag bara lägga mig ner på marken och skrika, krypa ut från något hål till någon annan värld och aldrig mer komma tillbaka men det där hålet finns inte, bara i fantasin. tusen tankar, tusen svar och inga resultat.. det är min vardag. man får helt enkelt lära sig att leva med den man är och se livet från den ljusa sidan.. tänka positivt men aldrig vara naiv. jag har världens bästa mamma och det är det viktigaste. kompisar kommer och går men skulle min mamma försvinna skulle alla mina tankar dö ut, min hjärna skulle dö, min kropp skulle ruttna, jag skulle inte kunna gå och jag hade aldrig blivit mig själv igen.
Kommentarer
Trackback
